emma åkerhielm

Kapitel 1

Jag kommer skriva berättelsen i min egen synvinkel, jag kommer aldrig nämna några namn inte ens mitt eget .

Det var en kall, mörk och ruggig kväll i mitten av oktober. Löven låg stilla och tilltrampade på marken utanför mitt fönster och jag såg alla rusa förbi, antingen var det för att det var kallt eller för att de hade bråttom hem till sin fru och sina barn. Jag går på ett internat i mitten av centrala Stockholm. Jag låg helt stilla i min säng och kom och tänka på allt som hänt de senaste året. Jag kanske ska berätta vad det är som egentligen har hänt. Vi går tillbaka ett år.

12 augusti 1953

Mamma lades in på sjukhuset, jag visste redan nu vad som skulle hända. Hela min lilla värld som bara kretsade runt mig och mamma skulle splittras. Jag låg i min säng och bara tittade upp i mitt vita tak. Tankarna flög förbi och jag visste som sagt redan nu att mamma skulle försvinna, hon skulle gå över till den andra sidan. Men det skulle inte bli en sådan trevlig övergång till det ljusa hade doktorn sagt, det skulle bli jobbigt. Men att hon skulle få det bra på andra sidan hade han sagt.  Min mamma hade fått tuberkulos. Läkarna kunde inte göra något.

 12 augusti 1953 kl 21.04 dog min mamma. Jag hade ingenstans att vända mig. Min pappa har aldrig funnits där, han tog livet av sig när jag var mycket liten, när andra världskriget var över. Så nu var det bara jag kvar. Bara jag.

Ett år har nu gått sen jag förlorade min mamma . Jag bor på ett internat och jag klarar skolan väl. Helt plötsligt bryts mina tankar av att någon knackar på min rumsdörr.

      -Det är mat nu, säger tjejen som bor bredvid mig.

      -Okej, toppen jag är väldigt hungrig. Jag kommer snart, svarade jag.

Jag la mig i sängen igen, och jag försvinner snabbt in i tankarna. Tankarna om mamma. Jag känner hur tårarna rinner längst min kind och lägger sig på min huvudkudde. Jag känner hur huvudet sjunker ner i kudden och att mina ögonlock inte orkar hålla sig uppe längre.  Jag missade maten idag… Igen. När lärarna inte märkte att jag kom och åt längre så skickade de upp skolans läkare, som skulle undersöka mig. Men hon sa att jag var frisk men behövde sova. Jag gjorde som hon sa och somnade om, jag sov i 36 timmar i sträck. Nu kände jag mig hel, lugn och väl utvilad, dock väldigt hungrig.

Klockan var 05.36 och jag kände hur min mage åt upp mig innefrån.  Magen lät som ett helt oväder där inne. Jag tänkte, nej nu måste jag verkligen ha mat. Jag satte på mig min grisrosa morgonrock och mina halvt försmå tofflor, och smög sakta men säkert ner för den gamla och knarrande trappan ner till köket. Sista trappsteget som man såg var väldigt slitet men man kunde aldrig ana att det skulle knarra så högt som det gjorde.  

Den korta och lite små mulliga husmodern kom ut vaggande från sitt sovrum under tappan, med en ficklampa i högsta hugg.

       -Är det någon här? Frågade husmodern men nervös röst.

Jag tittade fram bakom köksdörren och sa:

       -Det är bara jag, var inte rädd.

       - Jasså? Vad ville en söt liten tös som dig såhär mitt i natten?

       - Nu är det så att jag har sovit i 36 långa timmar och min mage håller på att äta upp mig innefrån och då undrade jag om husmodern skulle kunna laga lite mat till mig?

Husmodern stapplade in i köket och satte genast igång.

       -Självklart, ska vi se till att du får lite mat i magen.

      -Tack snälla husmoder.

Hon bredde några smörgåsar till mig och ställde fram ett glas med mjölk. Vi hade en lång och rätt trevlig natt tillsammans med mycket prat. Jag berättade för husmodern om min mammas död och varför jag inte åkte hem om helgerna, hon var mycket förstående hon hade själv förlorat sin mamma i samma sjukdom.

 Efter några timmar skulle husmodern gå och lägga sig igen. När hon hade kommit fram till dörren ut från köket, vände hon blicken om och frågade:
      -Ska du sitta kvar här?

      - Ja, svarade jag. Ett tag till i alla fall om det går bra?

      -Det går alldeles utmärkt ska du se, vänta lite så ska jag tända brasan åt dig. Det brukar bli lite kyligt här nere om nätterna.

  Jag satte mig framför elden på en älgpäls, med en pläd runtom mig. Jag kände hur det gick som en rysning igenom kroppen liksom längst min ryggrad. Det var rätt kyligt här nere, men elden skulle snart få värme i köket. Jag satt och tittade djupt in i elden, jag såg ansikten. Så otroligt många ansikten. Jag hörde röster som ropade mitt namn, det kändes som att vara vaken i en mardröm. Jag kände hur hjärtat slog hårdare och hårdare mot mitt bröst. Svetten började rinna och det kändes verkligen som en mardröm. När jag såg in i elden såg jag migsjälv som barn, jag såg min mamma och min pappa. Vi var lyckliga då. Det jag såg var tiden då allt var som bäst i mitt liv, men allt var över nu.


Detta är mitt projekt arbete, första delen ska vara klar tills i morgon eller första utkastet. Så jag har en vecka på mig sen att ändra saker och ting så kommerntera gärna om det är något ni tycker jag borde tänka på eller något!
Tack!

PussOchSmek